För några månader sedan gick min mormor bort efter en lång tid svår lungsjukdom. Med henne i minnet läser jag med lättnad och glädje om den senaste tidens framsteg inom den medicinska forskningen. Det handlar om början till hopp att ingen annan ska behöva sluta sitt liv som mormor.

.

Tekniken går ut på att plocka celler från den människan som är skadad, lura cellerna att de befinner sig i ett mänskligt foster mitt under fosterutvecklingen, och att de därför måste bilda ett nytt organ. Man utnyttjar de celler som kallas stamceller. Det har varit ett av de finaste forskningsområdena det senaste årtiondet. Eftersom man på Karolinska Institutet tycker det är viktigt med sånt som är fint, är stamceller ett område där KI är världsledande. Och nu börjar de tidigare så teoretiska resultaten mynna ut i praktiska försök. Stora fantastiska resultat väntar. Möjligheterna är nästintill oändliga.

.

Jag är optimistisk. Den första konstgjorda lungan har nämligen sett dagens ljus. Lungan är ett enormt komplext nätverk av lungblåsor perfekt ordnade tillsammans miljontals blodkärl. Noga arrangerade för att gaserna i luften ska få möjlighet att byta plats med gaserna i blodet.

.

En forskargrupp har byggt en lunga som fungerat i ett försöksdjur i 6 timmar. Resultatet kan tyckas pyttelitet, men i jämförelse med tidigare projekt är det här ett gigantiskt genombrott. Forskare på andra håll har lyckats göra det samma med en lever, en av de mest komplexa organ vi har.

.

You need Flash installed to watch this ideo

Andetag och blodflöd i världens första konstgjorda lunga. Credit: Nature Medicine.

.

Patienter som förlorat ett organ kan äntligen få det transplanterat utan att behöva livslång medicinering. Och dessutom kan läkemedel testas på konstgjorda organ så antalet djurförsök kan minskas drastiskt.

.

Jag är så glad att forskningen finns. Jag vill inte tillhöra en mänsklighet som bara tittar på när patienter är sängbundna för att de blir andfådda av att sätta sig upp. Då känns det skönt att vi lever i en värld där vi hela tiden får möjlighet att möjliggöra det omöjliga.

2 Kommentarer | I: Forskning | | #

Det står så mycket i tidningen som bara går mig förbi. I söndags publicerades en artikel som troligen inte skulle fått mig att höja några ögonbryn om jag inte kände en stark anknytning till det artikeln behandlade. Och det är då istället med hela amygdala aktiverat som jag läser om två stora explosioner i Uganda.

.

74 omkom i explosionerna som ägde rum på en klubb och en restaurang där människor samlats för att titta på fotbolls-VM. Det låter nästintill cyniskt när man konstaterar att dödssiffran lär växa, eftersom sjukvården som jag skrivit om, i vanlig ordning inte kan hantera de skadade.

.

Enligt DN påstod Moktar Ali Zubeyr (al-Shabaabs högsta ledare) fler dagar tidigare att Uganda och Burundi skulle bli ”vedgällningens måltavlor”, med anledning av ländernas fredsstyrkor i Somalia. Det islamistiska terrororganisationen al-Shabaab har förstås allt att vinna på få ut fredsstyrkorna ur landet, men det känns extra olyckligt att attacken drabbar civila. I synnerhet under en så förbrödrande aktivitet som fotbollstittande.

.

Jag tycker inte att det är olyckligt för att de civila inte har något med kriget att göra. I min värld är ett förlorat liv på slagfältet lika förlorat som det i fotbollssoffan. Och på slagfältet dör 74 människor om och om igen, mot sin vilja. Det som istället gör mig arg och ledsen är de konsekvenser som det här får för Uganda. Det är olyckligt, för att det sprider skräck och rädsla i landet.

.

Jag känner också en oro inför det faktum att al-Shabaab för första gången verkar utanför Somalias gränser. Och att målet, som Hanne Kjöller skriver, för första gången är djupt religiösa Ugandier, inte icketroende. Expanderar al-Shabaab sin verksamhet?

.

Biträdande utrikesministern i Uganda ska dock ha sagt att ugandierna aldrig skulle fly från Somalia på grund av den här typen av dåd. Det ger hopp. Och i det långa loppet gynnas hela mänskligheten om vi kan minska inflytandet av organisationer som al-Shabaab.

.

Jag tänker slutligen på de jag träffade och lärde känna i Uganda. Jag hoppas att allt är väl med dem och deras familjer.

.

Inga Kommentarer | I: Afrika | | #

Jag räknar om flygbiljettens pris till ugandiska shilling och tänker på hur många påsar blod det hade räckt till. Nu sitter jag på flygplanet på väg hem. Jag läser gamla inlägg och försöker minnas det jag sållat bort för att inte trötta ut dig allt för mycket. Det går knapert. Men då och då bubblar ett minne till och liksom tränger sig upp till ytan.

.

Det råder enorma olikheter i Uganda. Några få har det lika bra som jag har det i Sverige, men de flesta har det betydligt värre. Det är olikheter i hälsa, olikheter i levnadsstandard och olikheter i livskvalitet. Jag är glad att jag slipper se det i särskilt hög utsträckning i Sverige. Och för en stund känner mig inte längre lika tyngd under den gigantiska svenska skattesedeln.

.

Jag ställde i första inlägget en fråga, frågan om den här resan skulle förändra mitt liv. Jag hade tänkt att jag i sista inlägget skulle svara på den frågan. Men jag vet inte. Jag har ingen aning. Det återstår att se.

.

Det finns människor som jag fortfarande tänker på. Jag undrar hur det går för dem. Vad de gör. Och om de fortfarande lever. Jag tänker på den lilla pojken som inte kunde få blod för sin malaria. Jag tänker på barnen som vi lärde irländsk julafton vid vattenpumpen. Jag tänker på den HIV-positiva kvinnan med ansiktssmärtor. Jag tänker på tonåringen som bad om mitt telefonnummer på skolgården. Jag tänker på mamman som skulle få vänta åtta timmar på ett kejsarsnitt. Jag tänker på den psykiskt sjuka mannen som lämnades på trottoaren att dö. Jag tänker. Och så plötsligt slår det mig att jag aldrig kommer få veta. Aldrig kommer jag få veta hur det gick. Tankarna tystnar, men snart är de tillbaka. Igen. Och igen. Och igen.

.

Tack till alla er som delat den här resan med mig, på riktigt, och här på bloggen. Tack för ert tålamod med långa inlägg. Tack för alla fina kommentarer.

3 Kommentarer | I: Afrika | | #

Jag trodde aldrig jag skulle se sjukvårdspersonal rulla ut en avliden patient i väntrummet. Det är varmt, med undantag för en bris som då och då letar sig in genom gallret. Väntrummet är överfullt. Den här dagen skulle jag komma att se de mest gräsliga förhållanden jag någonsin sett, och det på ett sjukhus.

.

Två sjuksystrar, båda manliga, rullar ut en bår i väntrummet. På den ligger en man som omkommit i en trafikolycka. Över honom ligger ett använt plastförkläde. Från sidan ser man hans hår och öron. En av hans händer hänger över kanten. Patienterna i väntrummet följer båren med blicken. Under den kommande dagen rullas på motsvarande sätt, en avliden patient i timmen ut i väntrummet. De avlidna spänns fast på pakethållaren av en motorcykel, får en plastpåse över huvudet, och körs ut till byarna. Där begravs de.

.

Vi är på Mulago Hospital. Det är det nationella sjukhuset. Slutstationen i hela vårdkedjan. Kronjuvelen i hälsosystemet. Top notch. Men Mulago har tyvärr blivit lite av en turistattraktion som illustration för ett helt havererat sjukhus. På sjukhuset besöker vi fler olika avdelningar. Alla vittnar om samma sak, en enorm resursbrist.

.

Hanteringen av röntgenbilder är analog. Idag har sjukhuset också slut på röntgenfilm. I flera av rummen är lamporna som man använder för att titta på röntgenbilderna trasiga. Bilderna hålls istället upp mot solen.

”So this is really third world”, kommenterar Jaquline, överläkare i kirurgi, ”Well, accually it’s more like fourth or fifth world.”

.

.

I trapprummet ligger en av patienterna på ett rutigt lakan på en bänk. Han har ingen madrass. Det är bitvis svårt att ta sig fram i korridorerna för att det är så många patienter som står där i väntan på vård.

.

Vi kliver in på traumaakuten. Det är varmt. Luftkonditionering finns inte. Ljuset lyser in genom de öppna spjällen. Ena väggen är täckt med fönster, ett av dem sönderslaget. En patient som dött rullas bort på en metallbår. Han ligger lätt vikt i höften och ryggen vilar på hans högra arm. Huvudet är vridet lite snett åt sidan så ansiktet tittar fram under plastförklädet som lagts ovanpå. Han har blodiga sår i ansiktet. Kanylen sitter kvar i handryggen. Vid sidan av kroppen finns en rosa plasthink med blodtillblandad vätska. I blodet flyter en gammal droppflaska.

.

I rummet står den avlidnes fru för sig själv och gråter. Ingen bryr sig. Det är blod på golvet. Hon plockar ihop sin mans tillhörigheter i en påse. Patienterna som delar rummet med henne stirrar. Hela rummet stinker av avlopp.

.

Han hade varit med i en trafikolycka. Jag diskuterar det vi sett med resten av gruppen. Tänk om man var med i en trafikolycka. Blir körd till sjukhuset baktill på en motorcykel. Inburen i samma rum som 12 andra patienter. Kvävd av sitt eget blod. Sedan utrullad i väntrummet inför alla som behagar titta. Fastspänd på ännu en motorcykel, och med en påse över huvudet körd till hembyn. Där begraven.

.

Jag mår illa.

.

I ett rum med titeln resuscitation room finns en vagn med receptbelagda läkemedel. Rummet står tomt på människor. Varken dörren till rummet eller vagnen är låst. Under dagen går vi fritt in och ut ur rummet utan att någon tar notis av det. Läkemedlen ligger kvar.

.

.

På kirurgakuten finns fyra platser. De flesta patienterna har varit med i trafikolyckor. En man som skadat ögat och fått ett stort bandage kring huvudet kommer in med en sköterska.

”Här i hörnet”, säger sköterskan.

I hörnet finns en golvbrunn som handfatet rinner ut i. Där kissar han. Ingen av rummets fyra patienter reagerar.

.

.

Vi besöker förlossningsavdelningen. Där sitter höggravida kvinnor på rad i väntan på att föda. Ena väggen i korridoren är täckt av svarta plastmattor. På dessa ligger kvinnor med värkar. De är, med undantag för en sjal, helt nakna. På en av plastmattorna rinner en ström av fostervätska. Kvinnan på mattan drar sin fot genom fostervätskan i värkarna. Den rinner ner på golvet.

.

Inne på förlossningsrummet ligger fem kvinnor som snart ska föda. Inga makar syns till. En av kvinnorna behöver kejsarsnitt eftersom bäckenet är för trångt och barnet har fastnat på vägen. På Mulago Hospital tar det i genomsnitt 8 timmar från det att man fattar beslut om akut kejsarsnitt, till dess att det genomförs. Kvinnan skriker konstant. Smärtan måste vara ofattbar; livmodern försöker föda fram ett barn som inte kan komma ut.

.

Det finns en läkare och en barnmorska på avdelningen. När vi senare pratar med Dr. Eve, senior förlossningsläkare kommenterar hon:

”Vem har sagt till alla dessa kvinnor att de måste vara nakna när de har värkar?”

.

Vi frågar läkaren på avdelningen om det är han eller barnmorskan som förlöser barnen. Han svarar att:

”Ja, det kan va jag eller det kan va hon, eller det kan va du eller det kan va mamman själv eller det kan vara en annan mamma eller någon annan som finns nära.”

Jag frågar mig vem som skulle kunna tänka sig att få sitt barn förlöst av en städerska som råkar stå bredvid när det är dags.

.

När födelsen är nära flyttas kvinnorna in från korridoren till förlossningsrummet. Under eftermiddagen föder en kvinna sitt barn på golvet i korridoren eftersom hon inte hinner in i förlossningsrummet. Jag förstår varför befolkningen kan tänka sig att föda barn i ett kolsvart rum hos en naturmedicinsk barnmorska när det här är alternativet.

.

.

Så ska en av kvinnorna i förlossningsrummet föda. Det är hennes åttonde förlossning. Hon är van. Det står tio personer (mest studenter) som tittar kvinnan mellan benen när hon ojar sig. Hon är naken. Utblottad. Det känns förnedrande och vidrigt.

.

Kvinnan skriker. Vi lyssnar efter barnets hjärtljud med den trätratt som läkarna använder istället för stetoskop. Vi hör ingenting. När vi berättar det för barnmorskan svarar hon:

”I know the baby is there”

Jo, visst. Men vi hör inte hjärtat, tänker jag.

När det väl är dags går förlossningen undan med en fruktansvärd fart. En minut efter att första locken skymtats är barnet ute. Mamman och livmodern är van.

.

Barnet är alldeles blått. Barnmorskan sveper in det i ett tygstycke. Barnet skriker inte. Det läggs upp på mammans mage, men barnet skriker fortfarande inte. En tjej i studiegruppen tar upp barnet för att undersöka honom. Och då skriker han. Ett svagt litet gurglande skrik. Vi tittar på reflexer och ansiktsuttryck. Jag undrar i tysthet om han har fötts med HIV.

.

När vi tittar upp mot mammans säng, har hon rest sig upp, stoppat lite bomull i trosan, och håller på att packa ihop sin väska. Hon går ut i korridoren för att hämta en sjal som hon lämnat sen hon väntade där.

.

Mamman säger att hon är glad att det blev en kille eftersom alla hennes andra pojkar har dött. Hon tar pojken i famnen och promenerar över till eftervårdsavdelningen.

.

.

På anslagstavlan inne på kontoret sitter en lapp där det står att den som är borta mer än 30% utan giltigt skäl kan bli avskedad. Det är ett försök att komma åt de ugandiska personalproblemen. I Uganda säger man inte upp sig, man slutar bara komma. När man behöver vara frånvarande säger man inte till i förväg. Man dyker bara inte upp. Man inbillar sig att man hamnar i trubbel om man säger att man ska sluta, eller vara borta ett tag. En effekt av detta är att man ofta väntar flera månader med att betala till exempel en ny barnflicka, eftersom man vet att så länge man inte betalat, finns hon kvar. På sjukhuset blir konsekvenserna av det här beteendet naturligtvis ännu större. Sjukhuset har det redan svårt som det är. Det behöver inte anställda som inte kommer.

.

En liten kille på elva år frågar mig i korridoren om han kan få pengar till mat. Vi ger honom våra sista mentols. Sjukhusets vård bygger på att patienterna har en anhörig som lagar mat åt dem när de ligger inne. Annars står de utan.

.

.

På eftermiddagen händer något som jag inte kan sluta tänka på. En psykiskt sjuk patient hade kommit in på morgonen med blåmärken. Han är endast iklädd shorts och tshirt. De är dammiga av sand. Han har först gått till kirurgakuten. Läkarna där avvisade honom, som så ofta inom vården, med hänvisning till att han inte var en kirurgisk patient. På den medicinska avdelningen jagade man av rädsla bort mannen med ett handskpaket. Det finns ingen psykiatrisk avdelning på Mulago. Psykiatriska patienter ska till ett annat sjukhus som ligger längre bort.

.

Det är nästan dags för oss att åka hem när vi ser patienten gå ut i akutmottagningens väntrum. Han försöker söka kontakt med de andra patienterna som sitter där. De tar av sig sina skor och slår honom med dem tills han går. Vi frågar vad som händer och en ung tjej berättar att han är psykiskt sjuk. De tror att de kan bli smittade.

.

Han går ut ur akutmottagningen lägger sig på gatan. Kanske för att vila, kanske för att dö. Han ligger där i 20 minuter. Ett tiotal av sjukhusets vårdpersonal går förbi, stannar och tittar, och fortsätter. Det känns hopplöst. Om inte vårdpersonalen vill ta han om honom finns det ingenting vi kan göra. Det skulle inte göra någon skillnad om vi bar in honom på akuten.

.

Så återfår jag hoppet när en ambulans stannar bredvid honom. De kliver ut, tittar på honom och öppnar luckan baktill på ambulansen. Så tar de tag i mannen och lyfter upp honom på trottoaren. Och kör vidare. Sen, vet jag inte hur det gick för honom.

.

Det svartnar för ögonen. Det är för mycket. Allt detta lidande. Till stor del för att presidenten vill bygga vägar istället för att satsa på befolkningens hälsa. Jag sätter mig i fosterställning för att få mer blod i huvudet. Jag gråter.

.

Inga Kommentarer | I: Afrika | | #

Så har det blivit vardag. De gigantiska Jurassic Park-skogarna. Människorna som stirrar när vi åker förbi. De små barnen som går vid vägkanten utan skor för att komma till skolan. Patienterna som ligger på golvet för att det inte finns sängar nog. Och då har också min största rädsla blivit verklighet. Rädslan för att bli van. Rädslan för att inte reagera inför de orättvisor jag ser.

.

Jag sitter i bussen och funderar. Tefälten breder ut som en tjock grön matta utanför. Uppe på kullen ligger ett palats. Det är storslaget och välutsmyckat. Jag funderar på vem som bor där. Kanske är det  ägaren av tefälten.

.

.

Jag undrar om jag aldrig igen kommer känna som jag kände vid mitt första möte med Afrika. Jag undrar om jag aldrig kommer uppleva samma desperation. Jag kastas mellan förtvivlan och lättnad. Förtvivlan över min svunna empati, lättnad över att inte digna under samma känslomässiga börda.

.

Och så plastisk är den mänskliga hjärnan genom vilken man upplever världen, att aldrig kommer man känna samma sak inför det man tidigare upplevt. Jag funderar kring hur det känns att leva som afrikan i Uganda. Förmodligen känns det som livet i stort. Vetenskapliga mätningar visar att man är olyckligare i Uganda än i Sverige. Men olyckan står inte i proportion till skillnaden i standard. Livet blir alltid vardag.

.

Jag känner att det inte spelar någon roll hur mycket jag gör. Visst försöker jag i varje ögonblick göra det bästa av mitt liv. Jag försöker vara den bästa människan jag kan vara. Men det jag gör kommer aldrig att kunna stå i proportion till det jag har fått. Jag kommer aldrig kunna göra nog. Jag pratar med vår kursansvarige och hon säger att man inte göra hur mycket som helst, att man inte orkar. Hon har rätt. Om än banalt, men visst är det rätt.

.

Hon berättar att hon ofta blir socialt omöjlig efter att hon varit i Uganda. Helt ointresserad av Thailandssemstrar, postilappar med dåligt klister eller när ketchupen ligger under köttet på McDonalds. Jag håller med om att de svenska problemen verkar små. Men samtidigt vill jag att alla ska ges rätten att utvecklas där de befinner sig, hur olika problemen än må vara. Det är det som driver världen framåt. Jag brottas med tankarna.

.

Men även om jag inte reagerar på samma sätt tycker jag fortfarande att det är konstigt. Det är mer som en tanke än en känsla. De stora ojämlikheterna och det faktum att jag har fått så mycket mer än dem jag mött. Det är konstigt. Genom fönstret tittar lokalbefolkningen fortfarande frågande på mig. Jag tittar tillbaka av artighet, inte av nyfikenhet. Ojämlikheten finns kvar där. Även om de nu är en del av min vardag, är jag fortfarande inte en del av deras.

3 Kommentarer | I: Afrika | | #